Emmas historia...
Om jag ska vara ärlig satt jag på en hästrygg redan när jag var en månad gammal. Min mamma hade ett jätte mysigt halvblod som var supersnäll och hon red runt med mig i en sån där ryggsäck som man kan bära barn i. Haha måste sätt roligt ut! Så jag har vuxit upp i en hästfamilj. Min faster och farfar har också alltid haft hästar. inte nu längre bara för att jag har än :P men de jobbar med hästar, eller rider på ridskola för att hålla igång intresset.
En bild på mammas och farfars ögonsten :)
Min mamma sålde sin häst när jag var runt 4 till 5 år då jag fick en lillebror. Jag kom ihåg att jag tyckte att det var jätte sorgligt att hon skulle sälja Athos. Men farfar köpte honom så det var ingen större fara :P
När jag var runt 2 till 6 år fick jag komma och rida lite på min fasters halvblodssto Sissy, eller på Atte (Athos). Fick nämligen börja rida stor häst direkt ;D. Nej, men skämt och sido så var det mest på kul. Man lär sig ju inte så mycket i den åldern. Men det är en av mina bästa barnsoms minnen ska ni veta. Jag är jätte tacksam för det. Jag tror dessutom att jag alltid kunnat känna att jag har en bra relation med min faster för att hon alltid velat lära mig saker och ting. Bland annat med ridningen. Detta är jag otroligt tacksam för!
Bilden togs när jag var 3 eller 4. Sissy och hennes föl Fernando på bilden:D
Jag och Sissy. Kolla va liten jag var!
När jag var 6 år flyttade vi till Hölö. Där fick jag även börja på min första ridskola. Världensbästa! Aspviksgård hette den, men tyvärr är ridskolan inte aktiv längre.
Där fanns det jätte bra snälla ponnyer. Riktiga läramästare! Och det fanns inte någon som jag inte tyckte om!
Så där red jag varje vecka. I slutet av min ridskole period red jag 2 gånger i veckan. Det var nog då mamma insåg att jag inte skulle ge upp det här med hästar.
Min kompis Kajsa hade en ponny. En underbar C-ponny vid namn Zofia. Hon var väldigt knepig för mig att rida, men även hon var en riktg läromästare! Om man inte gjorde rätt så fick man veta det direkt. Kajsa höll lektioner för mig, 10 år gamal. Hur duktig som helst var hon! Hon är fortfarande superduktig ^^ Kör faktiskt fortfarande med en grejj som hon lärde mig då. Nämligen att man ska tänka magen som en byrolåda när man ska korregera sittsen. Kan förklara det senare om ni inte förstår.
Jag red Zofia kanse två gånger i veckan. Ibland mer. Sen fick jag sommar hästen trevor som jag skulle börja skritta igån ifrån en skada. Men honom redjag bara i en månad. Men efter att vi skilljdes åt så fick jag reda på att jag skulle få hyra Kajsas lillasysters ponny Flipper Moon. En ponny som jag fortfarande är saligt kär i.
Jag och Trevor
Flippen hyrde jag i ett år. Man kan säga att det var han som såg till att min dressyr karriär började. Han såg nämligen till så att jag ramlade av varända gång vi hopp tränade. Jag blev väl lite rädd och höll mig till dressyr på honom resten av året. Men det gjorde inte mig något! Jag gjorde mina första starter på honom under sommaren 2003. Vi blev godkända i två klasser. Där av mina första prisrosetter!
Flippen kommer alltid att äga en stor del av mitt hjärta. Han var en väldigt smart liten b- ponny och världens sötaste. Han hade ett hjärta av guld och jag blir bara lycklig när jag tänker på honom. Han var min första egna lånehäst. Tro mig det är en tid jag aldrig kommer glömma! Jag är väldigt tacksam för att jag fick möjligheten att hyra honom.
Lucia xD
Star på dressyr karriär :) visste e han söt?
Sen efter sommaren 2003 hyrde jag och mamma en D-ponny. Mamma hade hyrt honom samma år som jag hyrde Flippen, återigen tackvare Kajsas mamma. Hans namna var Fredriksbergs Fats. Haha, skratta ni för det gjorde jag! Vem döper en häst till fetto? Men utöver namnet som stämde litegrann, så var han underbar. Men han blev skadad precis innan vi skulle våga oss ut på våran första tävling och han var skadad ända tills vi skulle lämna tillbaka honom.
Så för att jag skulle ha något att rida på fick jag låna ett fullblod två gånger i veckan. Hon hette Guru och var lite knepig. Hon var jätte rolig att rida, men mina kunskaper på hästryggen sattes verkligen på prov. Samtidigt så gick jag tillbaka att rida Flippen två gånger i veckan. Jag kan säga att det kändes jätte kul att pendla mellan en b- ponny på 122 cm till en storhäst på 160.
Jag och Fatsen :)
Men efter en traglig vinter hade jag och mamma bestämt oss. Jag skulle få en egen häst! Så år 2004 fick vi reda på att New Princess var till salu. Hon stod i Hölö, vilket vi fortfarande kan skojja om. Så klart att jag fastnade för henne.
Sessan som vi kallat henne under alla år var ett D-ponny sto född 1994. importerad ifrån irland. Den förra ägaren (som också hette Emma xD) hade haft henne i tre år och det var ungefär då hon kommit till Sverige. Sessan var världens snällaste. Men hon gjorde inte någonting gratis! Henne fick jag lära mig att rida på riktigt! Sessan var min princessa. Hon var som en mamma, eller en äldre syster. Hon tog hand om mig i ur och skur. Den ponnyn fick mitt hjärta att slå fortare bara jag hörde hennes namn. Det går inte att beskriva med ord hur mycket jag älskade den hästen!
Från 2004. Jag gick ifrån icke godkända lätt C:1or till prisrosetter i alla lätt B klasser och en månad innan vi skulle debutera lätt A, hösten år 2007 fick vi reda på att sagohästen hade fått cancer. Hon led utan att visa det, sa veterinären. Ett naturligt beteende för hästar. Därför fick vi välja mellan två beslut. Antingen skulle vi låta henne lava vidare, låte henne självdö. Eller så kunde vi avliva henne.
Men vilket val... Jag skulle aldrig kunna låta henne självdö om jag vet att hon har ont! Hur skulle jag kunna leva med mig själv då? Nej. Sessan hade gett mig så mycket under de 3 åren vi haft henne.
Den 16 oktober år 2007 klockan 10 fick min sagohäst somna in. Jag var helt förstörd. Det tog mig ett tag komma över henne. Hon var ju trotts allt min bästa vän.
vågade mig faktiskt på med lite hoppning med henne :)
sagohäst <3
En hoppbild till xD
lag div 3 :)jag e den med jacka ...
Sess med sin förra ägare. Va hopphäst då.
så såg hon ut i slutet :) jätte fin <3
Men det var tre stycken som hjälpte mig att sörja henne och de hjälpte mig även att ta mig ur sörjandet. Sofia, hennes häst Kilarry Socks och min andra ponny Sir Davy.
Dagen efter att Sessan avlivades vågade jag mig ut till stallet för att jag skulle rida Sockan. Jag har nog inte berättat det här för Sofia, men den dagen var nästan magisk. Jag trodde aldrig att jag skulle våga mig till stallet. Men det gjorde jag tillslut. Jag kollade efter Sessan, men hon fanns inte där. Istället stod det en lurvig liten D-ponny med yvig lugg och väntade på mig vid grinden.
Jag tror Sockan förstod.
Jag gick in till henne i hagen och kramade henne hårt. Hon bara stod där tyst och förstående. Jag älskade henne ifrån det ögonblicket Sofia. Det kommer jag alltid att göra.
Det var inte jag som ledde in henne till stallet den dagen. Det var Sockan. Hon gick så försiktigt och höll koll på mig. Kanske kände hon sorgen som hängde över vretaberg? Vem vet, men något var det.
Ridturen vi tog var fridfull. Vi red på samma vägar som jag och Sessan ridit på bara två dagar tidigare. Jag grät mycket. Men tillslut bet jag ihop och lät Sockan galoppera över en åker bakom Ankys stall. All fokus hamnade på Sockan och jag grät inge mer på hela dagen. Allt handlade bara om en tröstande mule. Tack Sockan för den dagen. Tack <3
Samma helg tävlade jag Sockan. Hennes tredje tävling och andra dressyrtävling. Vi kom trea. Jag behövde den dagen. Dessutom debuterade vi lätt A. Den klassen som Sessan egentligen skulle ha varit med på. Men jag var glad över att få komma ut och tävla igen. Jag kände mig nästa hel.
jag och sockan sommaren 2007
En vecka senare stod det ett nytt tillskott i stallet. Sir Davy, eller Divan som vi kallat honom. En D-ponny, född 1996 importerad ifrån tyskland, som jag skulle ha under mins två sista ponny år. Vilka ponny år det blev!
Jag måste medge att jag hade bråttom upp i klasserna. Jag ville hinna med så mycket under mina sista ponny år. Mitt mål var att kvala nationellt. Vilket vi lyckades med.
Davy var precis som Sockan en stor tröst efter Sessans bortgång. Även om han var lite jobbig i början så kom jag att älska honom lika mycket som jag älskade Sessan. Jag vågar till och med säga att jag älskar honom mer än vad jag gjord med henne. Hon var en syster, en mamma som tog hand om mig. Davy var en kampis. En vän som man bråkar och slåss med. Men också en vän som man kan göra allt för. Davy var början på en tävlingskarriär som jag aldrig kommer ge upp. Tack vare honom kommer jag aldrig att sluta tävla. Jag tror till och med att han tyckte det vara roligare att tävla än vad jag tyckte. Han sprang in i transporten och skötte sig exemplariskt på tävling. Med honom har jag plockat rosetter ifrån lokal lätt B till regional lätt A (lagprogrammet). Jag har lärt mig vad det innebär att rida dressyr och det är en sport som jag aldrig släpper. Davy gav mig mersmak på tävandet.
Men jag fyllde 18 förra året vilket innebar att jag inte länge kunde ha kvar honom. Så i år i mars flyttade Davy till en ny familj i Tumba som han stormtrivs med! Tro mig vi kunde inte ha hittat bättre köpare. Han och Felicia kommer att gå långt. Speciellt när de har mer än 2 år på sig att klättra upp i klasserna. Jag e nästan avundsjuk. Jag önskar att jag hadr haft längre tid med honom.
bild från feb. 2010
september 2009
det finaste jag ägt <3
sista tävlingen. Slutade som 5 mot stora hästar :')
Men nu i April kom mitt nuvarande stjärnskott till Edeby :)
Frieda forever heter hon. importerad ifrån tyskland, född 2005. Har varit i Sverige sen april. Det är världens snällaste 5 åring och jag hoppas mycket på henne i framtiden. :)
En bild på mammas och farfars ögonsten :)Min mamma sålde sin häst när jag var runt 4 till 5 år då jag fick en lillebror. Jag kom ihåg att jag tyckte att det var jätte sorgligt att hon skulle sälja Athos. Men farfar köpte honom så det var ingen större fara :P
När jag var runt 2 till 6 år fick jag komma och rida lite på min fasters halvblodssto Sissy, eller på Atte (Athos). Fick nämligen börja rida stor häst direkt ;D. Nej, men skämt och sido så var det mest på kul. Man lär sig ju inte så mycket i den åldern. Men det är en av mina bästa barnsoms minnen ska ni veta. Jag är jätte tacksam för det. Jag tror dessutom att jag alltid kunnat känna att jag har en bra relation med min faster för att hon alltid velat lära mig saker och ting. Bland annat med ridningen. Detta är jag otroligt tacksam för!
Bilden togs när jag var 3 eller 4. Sissy och hennes föl Fernando på bilden:D
Jag och Sissy. Kolla va liten jag var! När jag var 6 år flyttade vi till Hölö. Där fick jag även börja på min första ridskola. Världensbästa! Aspviksgård hette den, men tyvärr är ridskolan inte aktiv längre.
Där fanns det jätte bra snälla ponnyer. Riktiga läramästare! Och det fanns inte någon som jag inte tyckte om!
Så där red jag varje vecka. I slutet av min ridskole period red jag 2 gånger i veckan. Det var nog då mamma insåg att jag inte skulle ge upp det här med hästar.
Min kompis Kajsa hade en ponny. En underbar C-ponny vid namn Zofia. Hon var väldigt knepig för mig att rida, men även hon var en riktg läromästare! Om man inte gjorde rätt så fick man veta det direkt. Kajsa höll lektioner för mig, 10 år gamal. Hur duktig som helst var hon! Hon är fortfarande superduktig ^^ Kör faktiskt fortfarande med en grejj som hon lärde mig då. Nämligen att man ska tänka magen som en byrolåda när man ska korregera sittsen. Kan förklara det senare om ni inte förstår.
Jag red Zofia kanse två gånger i veckan. Ibland mer. Sen fick jag sommar hästen trevor som jag skulle börja skritta igån ifrån en skada. Men honom redjag bara i en månad. Men efter att vi skilljdes åt så fick jag reda på att jag skulle få hyra Kajsas lillasysters ponny Flipper Moon. En ponny som jag fortfarande är saligt kär i.
Jag och Trevor Flippen hyrde jag i ett år. Man kan säga att det var han som såg till att min dressyr karriär började. Han såg nämligen till så att jag ramlade av varända gång vi hopp tränade. Jag blev väl lite rädd och höll mig till dressyr på honom resten av året. Men det gjorde inte mig något! Jag gjorde mina första starter på honom under sommaren 2003. Vi blev godkända i två klasser. Där av mina första prisrosetter!
Flippen kommer alltid att äga en stor del av mitt hjärta. Han var en väldigt smart liten b- ponny och världens sötaste. Han hade ett hjärta av guld och jag blir bara lycklig när jag tänker på honom. Han var min första egna lånehäst. Tro mig det är en tid jag aldrig kommer glömma! Jag är väldigt tacksam för att jag fick möjligheten att hyra honom.
Lucia xDStar på dressyr karriär :) visste e han söt?Sen efter sommaren 2003 hyrde jag och mamma en D-ponny. Mamma hade hyrt honom samma år som jag hyrde Flippen, återigen tackvare Kajsas mamma. Hans namna var Fredriksbergs Fats. Haha, skratta ni för det gjorde jag! Vem döper en häst till fetto? Men utöver namnet som stämde litegrann, så var han underbar. Men han blev skadad precis innan vi skulle våga oss ut på våran första tävling och han var skadad ända tills vi skulle lämna tillbaka honom.
Så för att jag skulle ha något att rida på fick jag låna ett fullblod två gånger i veckan. Hon hette Guru och var lite knepig. Hon var jätte rolig att rida, men mina kunskaper på hästryggen sattes verkligen på prov. Samtidigt så gick jag tillbaka att rida Flippen två gånger i veckan. Jag kan säga att det kändes jätte kul att pendla mellan en b- ponny på 122 cm till en storhäst på 160.
Jag och Fatsen :)Men efter en traglig vinter hade jag och mamma bestämt oss. Jag skulle få en egen häst! Så år 2004 fick vi reda på att New Princess var till salu. Hon stod i Hölö, vilket vi fortfarande kan skojja om. Så klart att jag fastnade för henne.
Sessan som vi kallat henne under alla år var ett D-ponny sto född 1994. importerad ifrån irland. Den förra ägaren (som också hette Emma xD) hade haft henne i tre år och det var ungefär då hon kommit till Sverige. Sessan var världens snällaste. Men hon gjorde inte någonting gratis! Henne fick jag lära mig att rida på riktigt! Sessan var min princessa. Hon var som en mamma, eller en äldre syster. Hon tog hand om mig i ur och skur. Den ponnyn fick mitt hjärta att slå fortare bara jag hörde hennes namn. Det går inte att beskriva med ord hur mycket jag älskade den hästen!
Från 2004. Jag gick ifrån icke godkända lätt C:1or till prisrosetter i alla lätt B klasser och en månad innan vi skulle debutera lätt A, hösten år 2007 fick vi reda på att sagohästen hade fått cancer. Hon led utan att visa det, sa veterinären. Ett naturligt beteende för hästar. Därför fick vi välja mellan två beslut. Antingen skulle vi låta henne lava vidare, låte henne självdö. Eller så kunde vi avliva henne.
Men vilket val... Jag skulle aldrig kunna låta henne självdö om jag vet att hon har ont! Hur skulle jag kunna leva med mig själv då? Nej. Sessan hade gett mig så mycket under de 3 åren vi haft henne.
Den 16 oktober år 2007 klockan 10 fick min sagohäst somna in. Jag var helt förstörd. Det tog mig ett tag komma över henne. Hon var ju trotts allt min bästa vän.
vågade mig faktiskt på med lite hoppning med henne :)
sagohäst <3En hoppbild till xDlag div 3 :)jag e den med jacka ...Sess med sin förra ägare. Va hopphäst då.så såg hon ut i slutet :) jätte fin <3Men det var tre stycken som hjälpte mig att sörja henne och de hjälpte mig även att ta mig ur sörjandet. Sofia, hennes häst Kilarry Socks och min andra ponny Sir Davy.
Dagen efter att Sessan avlivades vågade jag mig ut till stallet för att jag skulle rida Sockan. Jag har nog inte berättat det här för Sofia, men den dagen var nästan magisk. Jag trodde aldrig att jag skulle våga mig till stallet. Men det gjorde jag tillslut. Jag kollade efter Sessan, men hon fanns inte där. Istället stod det en lurvig liten D-ponny med yvig lugg och väntade på mig vid grinden.
Jag tror Sockan förstod.
Jag gick in till henne i hagen och kramade henne hårt. Hon bara stod där tyst och förstående. Jag älskade henne ifrån det ögonblicket Sofia. Det kommer jag alltid att göra.
Det var inte jag som ledde in henne till stallet den dagen. Det var Sockan. Hon gick så försiktigt och höll koll på mig. Kanske kände hon sorgen som hängde över vretaberg? Vem vet, men något var det.
Ridturen vi tog var fridfull. Vi red på samma vägar som jag och Sessan ridit på bara två dagar tidigare. Jag grät mycket. Men tillslut bet jag ihop och lät Sockan galoppera över en åker bakom Ankys stall. All fokus hamnade på Sockan och jag grät inge mer på hela dagen. Allt handlade bara om en tröstande mule. Tack Sockan för den dagen. Tack <3
Samma helg tävlade jag Sockan. Hennes tredje tävling och andra dressyrtävling. Vi kom trea. Jag behövde den dagen. Dessutom debuterade vi lätt A. Den klassen som Sessan egentligen skulle ha varit med på. Men jag var glad över att få komma ut och tävla igen. Jag kände mig nästa hel.
jag och sockan sommaren 2007En vecka senare stod det ett nytt tillskott i stallet. Sir Davy, eller Divan som vi kallat honom. En D-ponny, född 1996 importerad ifrån tyskland, som jag skulle ha under mins två sista ponny år. Vilka ponny år det blev!
Jag måste medge att jag hade bråttom upp i klasserna. Jag ville hinna med så mycket under mina sista ponny år. Mitt mål var att kvala nationellt. Vilket vi lyckades med.
Davy var precis som Sockan en stor tröst efter Sessans bortgång. Även om han var lite jobbig i början så kom jag att älska honom lika mycket som jag älskade Sessan. Jag vågar till och med säga att jag älskar honom mer än vad jag gjord med henne. Hon var en syster, en mamma som tog hand om mig. Davy var en kampis. En vän som man bråkar och slåss med. Men också en vän som man kan göra allt för. Davy var början på en tävlingskarriär som jag aldrig kommer ge upp. Tack vare honom kommer jag aldrig att sluta tävla. Jag tror till och med att han tyckte det vara roligare att tävla än vad jag tyckte. Han sprang in i transporten och skötte sig exemplariskt på tävling. Med honom har jag plockat rosetter ifrån lokal lätt B till regional lätt A (lagprogrammet). Jag har lärt mig vad det innebär att rida dressyr och det är en sport som jag aldrig släpper. Davy gav mig mersmak på tävandet.
Men jag fyllde 18 förra året vilket innebar att jag inte länge kunde ha kvar honom. Så i år i mars flyttade Davy till en ny familj i Tumba som han stormtrivs med! Tro mig vi kunde inte ha hittat bättre köpare. Han och Felicia kommer att gå långt. Speciellt när de har mer än 2 år på sig att klättra upp i klasserna. Jag e nästan avundsjuk. Jag önskar att jag hadr haft längre tid med honom.
bild från feb. 2010 september 2009det finaste jag ägt <3sista tävlingen. Slutade som 5 mot stora hästar :')
Men nu i April kom mitt nuvarande stjärnskott till Edeby :)
Frieda forever heter hon. importerad ifrån tyskland, född 2005. Har varit i Sverige sen april. Det är världens snällaste 5 åring och jag hoppas mycket på henne i framtiden. :)
